Den sekulära kulturen och dess mysterier

Ett sätt att förstå vad en kultur är för något är att peka på vad som är svårt att säga i ett visst sammanhang. Det handlar om fenomen som man inte får eller helt enkelt kan benämna i ett visst sammanhang. Det kan uppfattas på olika sätt, som att det går mot god ton eller moral (som att tala illa om krigsveteraner i Finland), eller så kan det handla om att man helt enkelt saknar ord för ett fenomen eftersom det inte är en del av ens kultur, ungefär som att klingoner inte har ett begrepp för tacksamhet.

Att vår kultur är sekulär betyder just detta: att det är olämpligt, pinsamt eller bara direkt svårt att tala om ”det eviga” (sekulär betyder ungefär ”tidslig”). Inte omöjligt, men svårt. Samtidigt ingår det i själva begreppet sekulär att det är en slags berättelse om verkligheten som utelämnar vissa viktiga saker – den sekulära kulturen kan aldrig bli helt och hållet sekulär, men det icke-sekulära kommer alltid att sippra in i marginalerna, eller leva som en underström i det dominerande narrativet. Vi kan lokalisera det icke-sekulära på olika håll (i det förflutna, i det undermedvetna, i fantasin, i det privata etc.) men det försvinner aldrig helt. Man kunde hävda att det är just detta drag i den västerländska sekulära kulturen är det som får den att fungera när den fungerar som bäst: den skapar ett utrymme för kreativitet och nyskapande. Det mesta av all stor konst och litteratur i den moderna västerländska traditionen drar sin näring ur detta offentligt dolda källflöde.

Det här ytterst teoretiska resonemanget ramar för mig in det resonemang som kulturjournalisten Eric Schüldt och idéhistorikern Per Johansson nu fört i tre podradioserier. Speciellt i de första två serierna, Människan och Maskinen samt Kunskapens träd lyckas detta helt otroligt bra eftersom det är just detta marginaliserade icke-sekulära som lyfts fram – de så att säga sticker fingrarna i sprickorna i de sekulära världsbilden för att se om de inte går att få dem att vidga sig lite. Det här blir knepigare i den tredje serien Myter och Mysterier, eftersom fokus nu sätts direkt på de fenomen som i de tidigare serierna mest berördes så att säga från sidan. Därmed kommer man i mera direkt kollision med gränserna för vad som kan sägas i en sekulär kultur, och frågor som ”men fungerar astrologi på riktigt” blir svåra att undvika, trots att tanken hela tiden är att det egentliga värdet i de traditioner som undersöks inte ligger där.

Det här är ett problem som jag tror alla som försöker tala teologiskt känner igen: det kan i en sekulär kultur vara mycket elegant att göra antydningar mot det gudomliga i olika sammanhang, peka på det osägbara. Men att tala mera explict om det är oerhört svårt utan att man antingen blir på något vis ohövlig eller gör våld på det man försöker uttrycka.

Men detta mera direkt fokus på den esoteriska traditionen (om det finns något sådant) i den tredje serien klargör samtidigt något intressant om skillnaden mellan esoterik och kristendom, även om man jag i dessa program har hittat långt flera likheter än jag tidigare visste fanns. (Mild spoilervarning här) Det är framför allt två skillnader som kommer fram. Dels att kristendomen är och har alltid varit en gemenskapspraktik, och det är något som den som vill tolka Jesus som en typisk antik magiker får problem med. Även om Jesus genomförde rätt typiska mirakel kombinerade han dessa handlingar med en väldigt originell undervisning om fredlig gemenskap, om att tjäna sin nästa och så vidare. Och i alla de märkliga förändringar kristendomen har gått igenom sedan dess har detta drag alltid funnits kvar, ibland starkare, ibland svagare. Här framstår den esoteriska traditionen som just den moderna rörelse den är på 1800-talet (även om det givetvis finns förlagor bakåt i tiden som kanske var moderna  avant la lettre). I denna mening har kristendomen aldrig varit särskilt modern.

Den andra skillnaden följer av den första, och här ställs skillnaden på sin spets. Det handlar om makt. Den esoteriska traditionen har ju egentligen en modern avkomma i självhjälpslitteraturen. Den erbjuder en metod för att ta kontroll över sitt liv, styra upp verkligheten på något vis. Även om det kan se ut så för den som betraktar den på avstånd, så tror jag inte det är detta kristendomen handlar om. Snarare det motsatta: tanken att för att lära känna den sanning som gör oss fria måste vi släppa kontrollen, bli maktlösa. Det är en väldigt central aspekt av betydelse av Kristi korsdöd, och följakligen i att följa honom.

Ordet mysterium kommer från grekiskans ord för att sluta något, att sluta sin mun, alltså att inte tala. Ett mystierium är något man inte kan eller får tala om. Man kan fundera på vilket som är det större mysteriet i en sekulär kultur: att försöka kontrollera sitt liv eller att försöka låta bli. Men den här skillnaden illustreras av två slag av uppelvelser som också diskuteras i serien. Den ena typen av upplevelser är upplevelser av det märkliga, det extraordinära, som nära döden-upplevelser eller kontakt med ”tidigare liv”. Den andra kategorin upplevelser kan förstås som den förstas motsats. Det handlar om att se det extraordinära i det ordinära, som när en vanlig skog upplevs vara förtrollad. Den kristna mystika traditionen tonar i allmänhet ner betydelsen av den första kategorin upplevelser, utan att förneka att de förekommer.

Den andra kategorin kan dock förstås som uttryck för själva grundmysteriet i kristendomen: tanken att allt som är vittnar om alltings skapelse. Mysterium på latin är vårt ord sakrament – det handlar om att se det sakramentala draget i allt verkligt existerande. Det är det största mysteriet.

5 helt ofilosofiska problem för teologen i den akademiska världen

Att arbeta som teolog i universitetsvärlden är fullt möjligt och kan vara mycket givande. Denna miljö är när den är som bäst kreativ, generös och inspirerande. Därmed inte sagt att det inte finns problem med att bedriva teologi i denna miljö. Vissa av dessa problem gäller inte bara teologer.

 

  1. Nytt är inte alltid bra

    I den akademiska världen förväntas man vara innovativ och nyskapande. I praktiken tenderar det betyda att man premieras för att hänga med i trender och hänvisa till ”heta” namn. Det säger sig självt att bara för att en person eller ett sätt att tänka är inne är det inte nödvändigtvis bra för teologin.

  2. Ansökningar korrumperar

    Som teolog i den akademiska världen förväntas man skriva oändliga rader av ansökningar om projekt, stipendier och liknande. I dessa förväntas man framställa sig själv och sina tankar på möjligast spännande sätt. Man uppmuntras i praktiken att spä på. Med andra ord: man tränas i oärlighet.

  3. Man kan inte ta med sig sin CV in i himlen

    Speciellt som yngre forskare måste man publicera mycket och på rätt förlag och i rätta tidskrifter. Annars har man små chanser att någon gång får en fast tjänst. Sällan ifrågasätts det vettiga i att publicera artiklar och böcker som få läser. Mera avgörande: publicerbart är inte det samma som viktigt.

  4. Att tala sant är större än att tala objektivt

    Det moderna vetenskapsidealet – som visserligen är starkt på tillbakagång – ställer vissa krav på vetenskaplig teologi. Problemet är inte att dessa krav skulle vara för höga för god teologi utan tvärtom. Den kristna teologin ställer själv betydligt högre krav på sig själv – man bör tala sant, rent, rätt och kärleksfullt om Gud. Det är en stor frestelse att nöja sig med att använda intersubjektivt verifierbara metoder.

  5. Teologinörderi är inte att följa Jesus

    Vi lever i en kultur som premierar nörden, så även i den akademiska teologin. En teologinörd är en teolog som har en massa kunskap om ett område, kan jargongen utan och innan, och kan ge sin åsikt om 100 franska filosofer innan frukost, men som inte kan använda sin kunskap till att säga något om verkligheten. Teologinördar klarar sig mycket väl i den akademiska världen – åtminstone så länge de inte behöver undervisa.

Symposium: Påvligt misstag

The importance of ecology is no longer disputed. We must listen to the language of nature and we must answer accordingly. Yet I would like to underline a point that seems to me to be neglected, today as in the past: there is also an ecology of man. Man too has a nature that he must respect and that he cannot manipulate at will. Man is not merely self-creating freedom. Man does not create himself. He is intellect and will, but he is also nature, and his will is rightly ordered if he respects his nature, listens to it and accepts himself for who he is, as one who did not create himself. In this way, and in no other, is true human freedom fulfilled.

Man frågar sig, vad är det för uppfattning om ekologi som Benedict arbetar med här? Om vi tar hans argument baklänges klarnar det. Natur hos människan är den del av människan som människan inte själv kan bestämma utan måste foga sig efter. Människan lever väl när hon lever i enlighet med sin natur – denna natur är ett uttryck för Guds skaparvilja. För Andens närvaro i människans liv, eller med ett annat uttryck, för den naturliga lagen.

Det knepiga blir när Benedict kopplar detta till ekologins tal om natur. Det finns givetvis olika typer av ekologi, men Benedict verkar förutsätta en ekologi som tänker sig naturen som ”ren” där människan inte hindrar den eller förstör den, ett slags stabilt och harmoniskt system som rullar på av egen kraft. En sådan syn var vanlig i ekologins barndom, men ingen seriös ekolog tänker så. Tvärtom vet vi idag att ekosystem aldrig är stabila över längre tid, utan ständigt byggs upp och bryts ner. Naturen är inte ordnad.

Följaktligen blir kopplingen mellan ekologi och naturlig lag förstådd som Guds vilja mera problematisk. Om vi skall förstå människans natur i enlighet med ekologins syn på natur kan vi faktiskt inte förstå ett väl levt liv i termer av att leva i enlighet med sin natur. Snarare måste det handla om vilka drag i vår natur (om det finns något sådant) som vi vill leva efter och vilka vi bör motarbeta. Något som jag tänker mig Benedict skulle hålla med om.

Så jag antar att orsaken till att han för detta retoriskt attraktiva men filosofiskt problematiska resonemang verkar vara att han här jobbar med den arketypiskt moderna distinktionen natur-kultur – snarare än den teologiska natur-nåd.

På det hela taget ett misstag man inte väntar sig att en påve skall göra.

– Patrik Hagman

Recension: Tro – en politisk kraft

Tro – en politisk kraft
Andreas Linderyd & Carl Henric Svanell (red.)
Verbum, 2014

Vi lever i en tid där religionens plats i samhället håller på att omförhandlas. Det innebär att all diskussion kring ämnet är viktig och välkommen. Denna antologi innehåller texter av personer med en rad olika infallsvinklar: ett par kyrkoledare, en expert, en politiker och några journalister. Samtidigt måste man konstatera att det här knappast kan kallas en bred grupp skribenter. Dessa människor har alla redan en plattform i det offentliga och därmed en ganska given roll. Boken skulle ha vunnit mycket på att inkludera några mera otippade röster. Var är den kristna aktivisten? Var är invandrarrösterna?

Mest utmanande blir därför professorn i statsvetenskap Marie Demker som är den enda som tydligt ifrågasätter svensk kyrklighets sätt att delta i samhällsdebatten. Hon ser en kyrka ”fullt upptagen med redan definierade mål som jämställdhet, tolerans, hållbarhet och rättigheter” och efterlyser teologiska svar i frågor som djurens plats, arbetet som livsuppgift, marknadens funktion – svar som skulle kunna komma ”väldigt långt från den politiska mainstream-modellen”.

Ärkebiskop Antje Jackelén kommenterar med skärpa debatten kyrka – skola. Hennes poäng är att som religionen nu diskuteras i skolan lär sig barnen att religion som sådant är farligt. Det är inte någon god utgångspunkt att närma sig en värld där religioner faktiskt existerar och spelar en roll.

Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter ger en inblick i hur frågor om religion behandlas på en stor nyhetsredaktion där 90% är ”religiösa analfabeter”, men där insikten om att den tänkta rätlinjiga sekulariseringsprocessen har komplicerats börjar sprida sig.

Man slås av känslan att bokens titel är fel vald. Det handlar inte om tro som politisk kraft utan om trons plats i det svenska samhället. Om det där finns rum för en verkligt teologiskt driven politik förblir öppet.

Ett lagom entusiastiskt hurra för anarkismen

”Om det gick att förändra något genom att rösta så skulle de göra det olagligt” sade anarkisten Emma Goldman. Det må vara en överdrift, men knappast en grov sådan. Om skottarna röstar ja kommer det säkerligen att förändra saker. Det svenska valet? Knappast så mycket.

Professorn i statskunskap vid Yale, James C. Scott, fokuserar i sin bok Two Cheers for Anarchism dock inte direkt på frågor om val eller om demokrati är en god idé eller inte – närmast verkar den frågan för honom vara rätt trivial. Det han, i 29 ”fragment”, försöker fånga in är en anarkistisk blick, ett sätt att se på världen som mynnar ut i ett försvar för politik – inte ett avskaffande av den om nu någon trodde att det var det som anarkism handlar om.

Scotts poäng är att liberala demokratier allt mer använder kvantifierbara instrument – standardiserade test, olika mått och index – för att undvika att ta sig an de grundläggande frågorna om hur vi skall leva tillsammans. I stället för att fråga oss hurudana människor vi vill forma våra barn till, diskuterar vi betyg och PISA-resultat. På det sättet avmönstras politiken ur det offentliga samhället.

Det anarkistiska i detta ligger i en vilja att slå vakt om det vilda, det oordnade, det spontana i våra mänskliga relationer, precis det som hotar gå förlorat i strävan att styra upp samhället genom att kvantifierbara styrsystem. Därför lyfter han fram vanor som att gå mot röd gubbe (så länge inga barn är i närheten), som ett sätt att träna upp den anarkistiska grundkonditionen – givetvis i förhoppningen att när vi står inför viktigare beslut skall känna igen situationer där vi måste våga gå emot lagar, direktiv eller order för att rädda vår mänsklighet.

Med en viss typ av teologi i ryggsäcken vill man med jämna mellanrum ropa: ”men det är ju det kyrkan handlar om!” när man läser boken. Ungefär lika ofta: ”Men det är ju det här kyrkan kunde vara!”

En plats där den sant politiska diskussionen förs. Och en plats där vi övar oss att gå mot röd gubbe.